När såna här saker händer, det är då man ser vem som finns där för en, no matter what.
Är det någon man inte träffar så ofta, eller inte är nära vänner kan ett sms eller något annat kännas skönt. Bara några ord som en vink att man finns där helt enkelt.
När det gäller väldigt nära vänner, vänner som man har haft sen flera år tillbaka så krävs det mer än så. Då räcker inte ord, särksilt inte tomma ord. Det räcker inte att säga att man är ledsen och beklagar och att man finns där. Vem som helst kan säga det. En nära vän vet när något är fel, vet hur han/hon ska handskas med personen och situationen, en nära vän finns verkligen där och fram för allt, står för det han/hon säger.  
Det är inte mycket som krävs alltid, lite kan göra så väldigt mycket ibland.

När jag fick reda på att pappa hade cancer, den 2a juli - 07 så ringde jag till André direkt. Han hämtade mig så köpte vi massa goda saker att äta, han tröstade mig i bilen när tårarna bara rann och rann, han tröstade mig när vi låg i hans säng och pysslade om mig och fanns där helt enkelt. Under hela året har han gjort det. Tröstat, pussat, kramat, muntrat upp mig och gjort mig lycklig.
Han har hjälpt mig att hålla hoppet uppe och fortsätta orka.
Den sista veckan pappa levde fanns han där. När jag fick reda på något nytt hörde jag av mig direkt, och veta att han lyssnade och brydde sig gjorde mycket.
Sista natten, 5 minuter efter pappa hade dött ringde jag honom. Jag grät och berättade för honom. Jag visste att han fanns där, att han skulle trösta mig mest och på bästa sätt, att jag genom att bara ligga med hans armar runt mig och känna hans värme och pussar skulle känna mig lite bättre, och framför allt inte ensam.
Han finns där, han ställer upp, han tröstar och han gör mig lycklig. 
Och jag har turen, enligt mig, att min pojkvän även är min bästa vän.