Det är snart 2 år sedan jag satt på en hästrygg senast. Jag har inte ridit sen jag min vita prins. Jag har aldrig ens suttit på min egna häst.

Det är konstigt hur en häst som jag litade på till 100% på marken som var världens finaste och snällaste kille kunde sätta såna hemska spår i hela min kropp.

Jag älskar hästar, och jag älskar att rida. Och jag saknar det så otroligt mycket. Men jag kan fortfarande höra hur det lät i mitt huvud när det träffade den stenhårda decembermarken innan jag svimmade. Och rädslan när jag för varje sekund som gick glömde mer och mer av vad som hänt.

Min älskade bebis satte såna spår att jag blivit rädd för dessa fantastiska djur. Att bara vara nära dom utan en boxdörr emellan eller att hästen är uppbunden kan kännas skrämmande.

När jag och min bror var iväg på vår resa, hälsade vi på en tränare uppåt i landet. Han visade oss runt på gården, och vi gick igenom en stor hage där det gick 2 hästar.

Vi hälsade på hästarna och fortsatte gå genom hagen för att ta oss ut på andra sidan.

Den ena hästen blev nyfiken på mig och varierade mellan att gå bakom mig och sidan om mig. Han gick så nära att jag bara kunde lyfta upp handen och klappa den varma, mjuka pälsen.

Den där minuten det varade, där en lös häst bara gick efter mig som är en främling för honom, utan att få mig att känna mig direkt rädd eller utsatt förstår jag varför jag vill hålla på med hästar och varför jag saknar det.

Känslan av att vara nära ett sådant stort och starkt djur, men ändå inte känna sig rädd eller otrygg, den känslan är fantastisk och samspelet som sker mellan människa och häst.

Ridrädsla är ingen enkel sak att ta sig igenom, men en dag ska jag rida Emperador och då får jag inte vara rädd..