Det är snart 7 år sedan pappa gick bort.

I veckan när jag och Ricky (pojkvän) låg och pratade innan vi skulle sova kom jag in på pappa och blev ledsen. När jag börjar bli ledsen pga det med pappa finns där 2 alternativ, att ge sig hän och gråta tills det blir svårt att andas eller packa ner det igen. Jag valde att packa ner det igen. För 7 år senare gör det fortfarande för ont när jag verkligen tänker på det. Min pappa... Han finns verkligen inte mer. Och när jag tänker på vår sista konversation vill jag slå sönder något. Några få bitar minns jag så väl och det smärtar att tänka på det. Och tårarna bara rinner och rinner.

Det går aldrig över men det blir bättre.