Idag fyller min pappa 65 år. Det är den 7e i raden sen han gick bort.

6421 dagar fick jag ha tillsammans med min pappa, innan cancern tog hans liv. Och idag har jag varit utan honom 2441 dagar. Det gör mig ledsen och jag känner nästan att jag sviker pappa när de 2 "kategorierna" hamnar närmre och närmre varandra. En dag kommer jag har levt fler dagar utan min pappa än med honom..

 

För 8 år sedan när pappa fyllde 57 hade jag nog aldrig ens tänkt tanken att jag en dag skulle leva ett liv utan pappa. Men några månader senare kom beskedet och 1 år efter det fanns inte pappa längre hos mig.

Varje dag känner jag ånger över att kanske inte ha gett tillräckligt till pappa i mitt liv och uppskattat honom, särskilt när läget var kritiskt. Men samtidigt får jag försöka förlåta mig själv, jag var 16 och 17 år... Jag gjorde så gott jag kunde för att vara ett barn.

Idag är det 2441 dagar sedan jag släppte min pappas händer, sa mina sista ord till honom och gick ut från rummet för att aldrig mer se honom.

Men några nätter sen dess, när jag har tur, får jag träffa pappa igen. Jag får äntligen krama honom igen, länge. Säga att jag älskar och saknar honom.

Jag tror det får vara vårt sätt att kommunicera, pappa finns hos mig när jag behöver honom och när saknaden blir för stor ses vi i drömmen och allt är som vanligt för en stund ♥

♥