Den 20e juli är det 4 år sedan min pappa avled i cancer.
Det är osannolikt. Jag har levt 4 långa år utan min älskade pappa.
Min underbara, fantastiska pappa som alltid fanns där, alltid hjälpte mig. Min klippa. Min pappa..
Under dessa 4 åren har jag gått från att vara en ganska svag tjej känslomässigt, ganska skör psykiskt och lätt till tårar till att ha ett mycket starkare psyke, med långt till tårar, det är väldigt få saker som biter på mig och en inte alltid egentligen enligt mig bra, förmåga att trycka undan smärta. Inte fysisk smärta utan psykisk. Smärta som känns i hjärtat. Sorgen. Smärtan som gör att jag själv vill dö när jag tänker på den.
Jag har lärt mig att tänka bort hur någon tyckte det var rättvist att ta min pappa ifrån mig när jag var 17 år, hur förbannat jävla ont det gör att veta att jag aldrig mer får en kram av honom. Att jag aldrig mer kommer se min pappa. Att han inte finns här mer.
Jag plockar ganska sällan fram smärtan som har borrat sin in i hjärtat för det gör för ont.
Hade jag tänkt på faktumet att pappa inte finns mer, oftare än vad jag gör hade jag gått under. Men min förmåga att tänka bort smärtan ger mig dåligt samvete.
Men hur ska jag någonsin kunna acceptera det som hänt? Få smärtan att minska? Såret i mitt hjärta att läka? Hur ska jag någonsin kunna leva med, att leva ett liv utan min älskade pappa?
Jag kommer alltid älska dig, jag kommer alltid sakna dig. Och mitt hjärta kommer aldrig läka.
Min fina pappa ♥
_________________________
Snälla, ta vara på kärleken och personer ni älskar och bryr er om. En dag finns dom inte där. Och du kommer antagligen aldrig förlåta dig själv, om du inte tagit vara på det.
