Jag satt och rensade lite på datorn och kom naturligtvis in på mina resemappar. Det är ju några stycken men den ena mappen får mig att sakna och längtar så oehört mycket.

Min första ensamresa var ju till Svalbard. Fantastiskt vackra Svalbard som man inte med de finaste orden i världen kan beskriva rättvist. Ögruppen där din största fiende är isbjörnen.

Jag kan bläddra igenom fotona där gång på gång och förundras över hur något kan vara så vackert och magiskt var man än vänder kameran.

Jag skulle kunna prata om den resan hela dagen. Allt från hur jag i full panik sprang runt på Oslos flygplats med brösten halvvägs ut försökte hitta var jag skulle och kände mig stensäker på att jag skulle missa flyget till min drömdestination, till hur guiden berättade om "svenskhuset" i mörkret medan båten långsamt tog sig fram i fjorden samtidigt som isiga arktisvindar bet i kinderna. Till känslan av att stå på ett berg och speja ut över spitsbergens snötäckta toppar med svagt sken från Longyearbyens lampor mellan bergen. Det som gör mig lite besviken är väl att ingen skulle orka lyssna på allt de där så då får jag ju berätta lite i bloggen istället ;P

 

Trots att det ligger väldigt norrut och enligt mig känns som en relativt ovanlig resa borde alla åka dit.

Även om du inte ens är särskilt förtjust i snö och kyla. Svalbard lämnar inte en människa oberörd.

Lugn, fridfull, orörd och alldeles fantastisk.